Åh herre min gud

Uppdrag slutfört.

Uppdrag: att bortföra och eliminera brontosauruspappalångbenen som bestämt sig för att bosätta sig i min säng, på min pyjamas.

Finns det någonting värre än spindlar i denna värld? Jag kan utan problem ha bromsar, getingar, fästingar och annat jobbigt omkring mig, men närmar sig en spindel skriker jag högt. Just därför skulle ni ha sett mig när jag fick syn på en sådan i min säng. Först visste jag inte vad jag skulle göra. Stod blickstilla, paralyserad. Tänkte vänta på att storebror skulle komma snart så han kan göra sig av med odjuret, men sen fyllde modet mig. Jag började sakta men säkert forma en plan i mitt huvud. Jag samlade ihop potentiella vapen, vilket fick bli en sovsäck som låg ihoprullad och redo att användas. Så jag tog den i högerhanden, började svinga, och attackerade, släggstyle. Ett snabbt och effektivt tillslag trodde jag, men efter att ha undersökt sovsäcken som jag slängt på golvet och tittat upp igen på täcket upptäckte jag till min fasa att den trots mitt tillslag levde, och befann sig i flyende tillstånd. Inte ska den få komma undan tänkte jag och närmade mig, den här gången med en stövel. Slå, banka, slå, banka. Lever den? Jag puttar ner den på golvet... Och den börjar springa igen. Jag tar min stövel och bankar för mitt liv. Död. D. Ö. D. Äntligen frid på jorden. Jag går för att borsta tänderna och får syn på ännu en spindel bakom mig. Med tandborste och tandkräm i ena handen och stövel nummer två (jag vågade inte hålla i stövel nummer ett efter att mosad brontosauruspappalångbenen kletats på sulan, den kan ju återuppstå!) i andra handen, gick jag mot attack igen i vetskap om att jag redan lyckats eliminera ett mycket värre exemplar. Även den D. Ö. D.
True story.

Tack Gud för att du gav mig styrka genom det här.

Förlåt om det blir dåligt väder imorgon.