Jag må hon leva

Paula, ska berätta en sak för dig. Det har startats någon slags konspiration mot mig. Du kanske är med på den så du kanske redan vet om den... men jag ska berätta för dig ändå.

I onsdags så hade jag bestämt mig för att gå och lägga mig tidigt för att få den sömn jag behöver för att klara av alla barn. Vid ca elvatiden när jag precis hade lyckats somna så ringer telefonen. Jag svarar hallååå, hallååååå men inget svar, lite småprat i bakgrunden. Hepp, somna om. Efter någon timme när jag sover sött igen, ringer det på telefonen. Igen. Den här gången vaknar jag men bestämmer mig för att inte svara. Jag vill bara sova. Men den natten var redan förstörd, jag fick inte den där underbara sömnen som jag hade letat efter. Jag planerar in den på fredagen istället. Tydligen var det den där Ehrling som hade sagt till Lisa att jag var ute på onsdagen och då ville hon träffas, men ické, jag låg ju och SOV!

I alla fall, fredag, min mamma fyller år, ska ha födelsedagsmiddag. God mat, Idolfinal på TV (fel person vann) jag skjutsar hem mormor och storebror och sedan är det dags för mig och Sofia att åka hem och äntligen sova. Underbara, älskade sömn. Jag får sova några timmar till ungefär klockan fyra. Då ringer telefonen. Igen. Annie står det på displayen. Vid det här laget är jag så nära på att stänga av mobilen men orkar inte utan ignorerar bara samtalet i hopp om att Annie ska förstå att eftersom klockan är fyra och jag inte svarar så ligger jag nog och sover och vill inte bli störd. Jag lyckas somna om ganska snabbt men väcks snart av mobilen igen. Annie. Jag ignorerar igen, nu måste hon ju förstå budskapet, jag klickade dig Annie! Jag somnar om igen men tycker mig snart höra fnitter utanför mitt rum. Vad är nu detta tänker jag i min sömnsnurrighet? Håller jag på att bli galen, har jag blivit av med några månader av mitt liv och det är min födelsedag idag? Jag fortsätter sova men får plötsligt en chock av att någon hoppar på mina ben och säger Rassia, rassia! Jag öppnar ögonen för tredje gången under natten och får till min förskräckelse se Annie och Mia hoppande på mig, ryckande i mitt täcke. Jag som hade förväntat mig ett mysigt Ja må hon leva med lite fina ljus och god tårta...

Dags att börja låsa både ytterdörren och dörren till mitt rum på natten för jag må inte leva så länge till om det fortsätter så här...