Jag är här. Nu.

Paula, min resa har varit full av nervositet för att någonting ska gå fel, till att börja med bagaget, jag visste redan att jag hade övervikt, men inte vad de skulle göra åt det. Sedan var det att få med gitarren på planet, komma på rätt buss mot stan och hitta en taxi som tar mig fram till lägenheten utan att lura av mig alla mina pengar och komma in i lägenheten. Jag ska berätta precis hur det gick till för dig.

Jag kom till Arlanda med en handväska, en gigantisk check-in-väska, en carry-on och en gitarr. Väl framme vid check-in-disken blev jag meddelad att jag hade för mycket övervikt. 1,5kg för mycket för att vara exakt. På något sätt var jag alltså tvungen att ta ut 1,5kg från min stora väska och lägga över den i någon annan väska, bara för att sedan behöva betala 90€ för den återstående övervikten. Problemet var bara att mina andra väskor var redan proppfulla så Sofia fick springa iväg och hitta en liten påse på Pressbyrån. I den lade jag min högtalare= tung påse. Jag checkade in väskan sedan utan problem och blev hänvisad till customer service- kassan. Där ställde jag mig bakom en (kan ha varit) jamaicansk man. Som verkade ha problem med sin biljett. Han hävdade att han hade en valid ticket men han fick fortfarande inte gå på planet eftersom det inte var han som hade köpt biljetten(?). Och inte fick han någon hjälp att lösa problemet heller, det enda Arlanda kunde erbjuda honom och hans kompanjon var att köpa nya biljetter. När han inte ville göra det bad de honom gå ur ledet så att de kunde hjälpa kön som nu hade bildats. Han ville inte göra det heller eftersom han inte hade fått någon hjälp och så fortsatte det tills de kallade på vakten och polisen kom också och gjorde saker och ting värre, inte för att han hade varit något annat än trevlig... allting var högst oklart. Till slut gick han i alla fall ur kön för att prata med polisen vilket resulterade i att jag fick komma fram till kassan för att betala mina 90€ övervikt. Hon som satt i kassan ringer då ett samtal och säger "jag mår så dåligt, jag kan inte jobba mera, jag är gråtfärdig osv" (du hör vad tragiskt allting var) när hon sedan lägger på stryker hon min övervikt på min biljett, ger mig en stämpel och säger att det var bra så. Hon orkade inte jobba helt enkelt.

90€ "rikare" går jag vidare med moder och syster mot gaterna. Vi tar våra farväl och jag blir ensam. Lite oroad är jag över att jag fortfarande inte lyckats hitta någon forex som var öppen... men det kommer vi till senare. Jag hade alltså inte en enda euro på fickan.

Väl på planet hade någon satt sig på min plats (tror jag). Jag hade alltså två platser, för mig och min gitarr, men bara en biljett som sa seat 4B. När killen satt på 4A antog jag alltså att min extraseat var 4C och satte gitarren där. Det tyckte inte flygvärdinnorna om. Det slutade med att killen flyttade och min gitarr fick ta fönsterplatsen (den jäveln) och jag satt bredvid. Så kom jag i alla fall iväg. Sedan gick allt som smort, mja, lite jobbigt med bagaget på bussen kanske men det gick bra och sen var det taxin.

Efter att ha fått reda på av taxichauffören att Barcelona är en hemlig diktatur och inte en bra plats att bo på (annars var han väldigt trevlig) kom vi fram till min port. Jag hade ju inga pengar så jag skulle betala med kort. Han hade en kortläsare. Med extremt lite batteri kvar. Jag tryckte snabbt in koden för att hinna betala och kan du tänka dig vilken tur jag hade, när köpet precis hade gått igenom och den skulle skriva ut kvittot, då dog den.

Vid det laget tänkte jag att antingen hade allt gått för bra och snart skulle allt gå åt helvete, eller så tyckte universum om min resa. Än så länge verkar det vara nummer två av alternativen, för när jag ringde på svarade min (numera) lägenhetskompis och öppnade åt mig och hjälpte mig in med väskorna. Och där kom första kulturchocken. Alla mina instinkter sa ta i hand men istället fick jag en puss på varje kind. Det här kommer nog ta ett tag att vänja sig vid, men än så länge har allt gått min väg.

I morse vaknade jag i vetskap om att jag fortfarande inte hade någon nyckel till lägenheten, och eftersom de andra skulle iväg och jobba så var jag lite fast. Lämnade jag lägenheten skulle jag inte kunna komma in igen. Om jag inte hämtade nycklarna som var i en smyckesaffär en bit bort. För att få nycklarna behövde jag pengar. För att få pengar behövde jag antingen ta ut pengar eller växla. På något sätt löste sig allting så nu är jag i lägenheten igen! Jag kom in!!!! Åh vilken lättnad det var.

Och tänk vilken tur jag hade också, från det jag förstod av min spanska vän Julia, så är hon kock! Vilket känns lovande eftersom den andra tjejen som bor här, Giulia (hon är för övrigt typ världens kortaste person, jag träffade henne precis och fick en chock! Hon är kortare än Mia!) inte verkade ha någon vidare ordning på köket. Kylskåpet är så gott som tomt, förutom på lite grönsaker. Tror i alla fall Julia sa att vi behövde städa i köket så det känns bra! Annars förstår jag faktiskt inte så värst mycket av vad hon säger. Jag har bett henne att prata långsammare, men så kommer hon på sig själv snart igen och säger "oj nu pratar jag för snabbt igen, du förstår ju ingenting" lika snabbt, alltså chansar jag bara på att det är det hon säger. Jag ler mest tillbaka och säger sí. Jag lär mig nog att förstå ganska snabbt hoppas jag.

Nu måste jag iväg och köpa massa saker. Typ en huvudkudde. En handduk. Schampo. Tandkräm. Kontantkort eller liknande. Galgar. Busskort. Mat?

Det här ska nog bli bra ska du se. När jag har fixat jobb också.