snaggswagg

Så, nu är det till slut bestämt. På fredag ska det bort. Jag tänker inte ens berätta hur länge sen det var jag klippte mig för att jag skäms så. Sen har undanflykterna tagit över när jag sett hårstrå efter hårstrå antingen gå av eller delas i två-tre-fyra-fem delar. Jaa, det är så illa.

Ändå är jag orolig över detta. I hela mitt liv har jag inte haft mer än två frisörskor. En som jag inte tyckte något vidare om, ni vet, mammas frisör som man automatiskt går till när man är liten som först klipper den klassiska pannlugg och spikrakt-precis-nedanför-öronen och sen när man blir äldre och får bestämma själv klipper tantfrisyr i alla fall, fast det inte alls var vad jag bad om. Håret såg ju alltid bäst ut innan man klippte det. I alla fall ledde detta till en stor förändring; jag bytte till pappas frisör! Och hon var underbar. Jag kunde gå dit utan att veta alls hus jag ville ha det, men ändå veta att om jag gav henne fria tyglar så gjorde hon någonting bra av situationen. Jag hade gått dit för evigt om jag hade varit kvar i Stockholm, men icke.

Nu har jag blivit tipsad om det här stället Figaro där det jobbar en kille som heter Dario. Han ska tydligen vara bra. Synd bara att han var på semester när jag ringde så nu kommer jag klippas av någon annan vänlig människa på Figaro. Panik.

Om det inte kommer upp en bild på frillan på fredag/lördag så kan vi ju anta att jag har snaggat av skiten.