Puh...

Hej Paula.

Nu sitter jag här igen. Klockan är 21.59 och barnen sover (hoppas jag, orkar inte gå och kolla..) (okej, antagligen inte men nu har jag i alla fall gjort allt jag kan. Nästan). Jag har kommit in i den där fasen av barnvaktandet som gör det hela värt det. Det är tyst. Det enda jag hör är vinden utanför. Nu känns det som man har all tid i världen. Det är väl det där med att vara hemma hos någon annan och få göra vad man vill i någon timme. Hemma skulle den tiden ha gått på nolltid, men nu, nu har jag en obestämd tid som jag måste vänta till och plötsligt blir det som att... Jag har all tid i världen.

Och jag har redan diskat klart. Så vad ska jag göra nu?