Vad man har och inte har

Igår var jag hemma från jobbet och jobbade hemifrån för att jag var sjuk och hade lite feber. Jag har haft lite småfeber nu i kanske en vecka och efter ett tag deppade jag ihop totalt fast jag inte ens mådde så dåligt. Så kom jag på en sak. Det finns ju en hel del saker som jag inte har. Jag har inte cancer det kan jag väl vara jäkligt glad för. Så jag har gått runt och känt mig ganska nöjd ändå eftersom att det finns många saker här i världen som jag inte har. Så fick jag ett mail från en kollega igår som hoppades att jag åtminstone hade någon som tog hand om mig. Neej tänkte jag, det är en till sak som jag inte har och så blev jag lite deppig igen. Då kom inte-så-lilla-Noah (vår hundvalp) in i mitt rum och satte sig och tittade på mig. Hon såg så (ovanligt) snäll ut så jag lade mig ner på golvet och hon gjorde samma sak. Hon verkade förstå att jag hade feber för hon låg och slickade på min arm lite som en hundmamma skulle göra på sin lilla sjuka valp. När hon var klar lade hon sitt huvud så att hon låg haka mot haka med mig. Jorå tänkte jag, jag har visst någon som ser efter mig här hemma.

Nu är hon dock lite större än så här..

Bella

Idag hände mig något komiskt.

Jag var på väg hem, gick hurtigt framåt i mina gympaskor men stannades av ett rödljus. Precis när det blev grönt märkte jag att en gubbe började prata med mig. Han hade grått hår och gick och stötte sig på en käpp. Med mina mått skulle jag väl säga att han var någonstans mellan 75 och 90 beroende på hur välkonserverad han var. Han började i alla fall med att säga någonting som jag inte hörde och jag trodde att han bad mig att hjälpa honom över vägen. För att vara helt säker frågade jag "ursäkta?" (fast på spanska då så klart) och då började han själv gå över vägen (utan min hjälp!) och sade "deutch!" varpå jag började tro att han var tysk turist som behövde hjälp att hitta vägen. Eftersom jag inte pratar tyska och började bli ganska förvirrad frågade jag honom igen "ursäkta?" (ännu en gång på spanska) varpå han svarade (också han på spanska) "du är inte härifrån va? Varifrån är du?". Jag svarade "Suecia" som vanligt och han frågade om jag kom från Stockholm. Ja det gör jag sa jag och han frågade då om jag var gift. Det var här jag tyckte att konversationen tog en liten vändning. Jag har varit med om många män som frågar mig var jag är ifrån och jag har aldrig naivt tänkt "äsch det finns nog ingen baktanke med det" utan sett det för vad det är- den mest använda raggningsrepliken i Barcelona skulle jag tro. Åtminstone på mig. Men när en 80-ish-årig man frågade samma sak gjorde mitt huvud ett undantag och tänkte "... inte kan han väl... nej... är du dum eller Anna?"

Efter att jag svarat "nej jag är inte gift" frågade han om jag hade pojkvän varpå jag blev lite mer obekväm och sa mjaaeejjjjjjooooeeee i hopp om att han inte skulle fråga mig om jag ville bli ihop med hans barnbarnsbarn eller barn eller honom själv. Han sade bara "eres muy guapa. Bella. Adios guapa!" (vilket betyder typ "du är väldigt snygg. Vacker. Hejdå snygging!". Och så svarade jag hejdå och började  gå därifrån och undra vad var det där? Allt var så absurt, där gick jag hem i smutsigt hår och till och med lite febersjuk och så kommer en gamling med käpp och säger att jag är snygg.

Nu vet jag vad ni svenskar tänker. "Pervo". Eller ja, inte för att jag inte är svensk menmen... Jag tänker i alla fall inte pervo längre. Om man ser någon man tycker är snygg, varför ska man inte säga det till personen? Jag blev faktiskt jätteglad och gick och log någon minut efter att jag lämnat honom. Och det fick mig att tänka lite också.

Hur kommer det sig att i ett land där inte så många klär upp sig för att gå ut på gatan, ett land där man är som man är, utan smink och supermodeinriktad, där slänger folk ur sig "guapa" hela tiden, medan i Sverige klär folk upp sig för att hämta tidningen och många lämnar inte huset utan smink, ändå blir det inte ett enda "snygging"? Jag tror att felet ligger i att vi svenskar aldrig säger vad vi tycker till en främling. Det skapar en osäkerhet hos alla som suktar efter den där uppmärksamheten att aldrig få höra de där orden "vad snygg du är!" förutom kanske möjligtvis av någon som är full på någon klubb och vräker ur sig någonting, men bara om man är uppklädd och suuupersnygggg. Jag tror att alla som varit en längre tid i Spanien och varit ute och festat kan hålla med mig om att skillnaden på hur man känner sig i Spanien jämfört med Sverige när man går ut är enorm. I Spanien går man ut och känner sig så jäkla snygg och man får därför mod att kanske ragga upp den där snyggingen man har spanat på, medan utgång i Sverige (tycker jag i alla fall) ofta innebär att gå och tänka "är de här kläderna tillräckligt uppklädda? Ser jag tillräckligt gammal ut? Är mitt smink okej?".

Jag tycker inte att utseende spelar så himla stor roll egentligen, och just därför kan väl vi svenskar också ta oss i kragen och slänga ut lite mer komplimanger till främlingar som verkar förtjäna det? Så att alla kan få känna sig underbara precis för dem de är, utan höga klackar och en mask av smink.

JA. VI. KAN!

-0.5

Idag har jag fått ett sådär besvärat uttryck i ansiktet som sitter fast automatiskt utan att jag kan göra något åt det. Ni måste väl säkert också få så ibland.

Jag har feber.

Eller....

"Feber".

Jag brukar ju ligga runt 36.0 och nu har jag 36.5. Så enligt gemene man kanske jag har "feber" fast åt fel håll bara för att jag inte startar på 37 som vanligt folk.

Det är kanske inte så konstigt att det brutit ut efter den här helgen när söstra mi var här och hälsade på och jag sov kanske en fjärdedel av vad jag brukar sova... Hade jag ätit såna piller som storebrorsan gör "det är mirakelpiller! 3 piller, tre gånger om dagen och du blir aldrig sjuk! Det spelar ingen roll hur lite du sover eller hur mycket du festar" så hade jag kanske sluppit, men nu har det ju i alla fall brutit ut lite smått så jag botar med min egen huskur; Marabou. Inte vetenskapligt bevisat att det fungerar eller så, men inte kan det väl bli sämre av choklad? Tack syster yster för den i alla fall. Ska frossa lite mer och kolla nya säsongen Skins innan jag duschar av mig äckelsjukan.


Tjofräs.

Ps. Misstolka inte och tro att jag tycker supersynd om mig själv för att jag har hela 0.5(!!!) grader för mycket nu. Jag ville bara dela med mig. ds.

Balladen om konsekvenser

Jag vill slå och sparka.

Aldrig någonsin har jag varit med om något så grovt. Är det här saker man ska behöva vänja sig vid som tjej? Vad borde jag ha på mig för att killarna inte ska få intrycket av att de får ta på vad de vill? Visar ett par jeans rätt intryck för er?  Eller måste jag sätta på mig mer? Tydligen kan man inte ha på sig en vanlig sommarkjol, kom ihåg det tjejer, sätt aldrig på er en sommarkjol för då ökar ni riskerna.

Här är jag på väg hem från tunnelbanan och jag går förbi en kille i grön tröja och ett par shorts. En ung kille i min ålder, lite småblond. Inget mer med det, jag går förbi och fortsätter ända tills min kjol helt plötsligt dras upp och någon lägger båda händerna på min rumpa. Jag vänder mig om i chock och det ända jag får ur mig är ett fjuttigt "qué haces?". Vad gör du? Svaret på den frågan var väl ganska självklart. Han stod redan på ett säkert avstånd och flinade. Där och då fick jag ingen annan impuls än att bara fortsätta gå. Irritation var det enda jag kände i ögonblicket. Medan jag går börjar jag dock känna mer och mer ilska. Hur kunde jag bara låtit honom gå? Med ett fjuttigt "Qué hacés?". Jag tittar bakom mig men jag ser honom inte.

Nästa kvarter. Jag ser min port. Har samma tempo som jag haft sedan tunnelbanan. Jag är inte rädd. Bara arg. Jag är ca sju meter från min port och tittar mig omkring igen. Där är han. Jag vet inte om han har följt efter mig eller om han faktiskt skulle dit men jag går fram till porten och öppnar och stänger lika snabbt. Jag trycker på hissknappen och hissen öppnas. Samtidigt ser jag att killen går förbi och stannar vid min port och tittar på mig. Jag ställer mig i hissen och pekar fuck you medan dörrarna stängs.

Jag, Anna, lilla Anna pekar fuck you för första gången i mitt liv. Och jag menar det mer än någon någonsin pekat ett långfinger upp i luften. Lilla Anna som aldrig någonsin blir arg har blivit arg. Arg på mig själv för att jag inte fick ur mig mer än ett fjuttigt " qué haces? ".

Jag låser upp dörren till lägenheten och låser alla lås vi har på dörren när jag har kommit in. 

Missförstå mig inte i detta. Jag skyller inte på alla av manligt kön där ute, det är inte fel på er men på sättet han tänker. Hur kan han tro att det är okej att göra så?

Toafon

Igår hände det ofattbara, den där klyschan som man ser på film eller hör om någonstans. Min mobil hamnade i toan. Jag hade precis spolat och skulle dra upp mobilen ur fickan för att kolla om något kul hänt i cybervärlden och plums. Jag tappade den. Handen dök ner omedelbart utan att tänka sig för och hittade till sin lättnad att mobilen fortfarande var kvar. Och såg normal ut. Tills Samsungsloggan kom upp på skärmen och började rotera snabbt som eftertexterna på en dålig film medan allting flimrade i olika färger. Och så var den död. Fanfanfanfan inte en till. Blev ju nyligen av med min jobb-iphone och kände inte att jag ville meddela chefen om att jag klantat till det ännu en gång.

Jag plockade isär mobilen och lät den torka. Död.

Senare under kvällen fick jag tipset ris. Lägg den i ris. Det verkade bättre än att lägga den i ugnen så jag tömde skafferiet på riset jag hade och stoppade ner mobildelarna där. Sen gick jag och la mig. Det var med en väldig oro som jag idag plockade ihop de risiga delarna och satte ihop mobilen igen. Ett tryck på sätta-på- knappen; ingenting. Fan. Försöker en gång till och håller den inne mycket längre. Samsung stod det.  Och sedan gick den till min stora förvåning igång! Än så länge har inte kameran velat göra samma sak, men jag tror på dig också lille vän även om det kanske tar lite längre tid!

Tack för den andra chansen, jag ska inte fucka upp igen.

P1

För tillfället har jag knappt någonting att göra på jobbet.  Jag kom därför på den magnifika idén att börja lyssna på årets sommarpratare på p1. Något jag aldrig gjort förut-med undantag av Patrik Sjöbergs prat av någon anledning.  När jag tipsade lillasyster om det meddelade hon att man inte har rätt att tipsa om en sommarpratare i p1 förrän man fyllt minst 50 år. Jag gör det ändå för fan vad häftiga svenskar som finns här i världen. De får en att tänka att man kan allt bara man vill det tillräckligt. De får mig att inse att det första jag ska göra när jag kommer hem och middagen är klar är att sätta mig och skapa.

Nämnvärda pratare jag hunnit ögna mig igenom än så länge är:

Jonas Gardell
Maja från the sounds
Red one
Peter Wolodarski

Lyssna på dem och känn kreativiteten flöda!