Bella

Idag hände mig något komiskt.

Jag var på väg hem, gick hurtigt framåt i mina gympaskor men stannades av ett rödljus. Precis när det blev grönt märkte jag att en gubbe började prata med mig. Han hade grått hår och gick och stötte sig på en käpp. Med mina mått skulle jag väl säga att han var någonstans mellan 75 och 90 beroende på hur välkonserverad han var. Han började i alla fall med att säga någonting som jag inte hörde och jag trodde att han bad mig att hjälpa honom över vägen. För att vara helt säker frågade jag "ursäkta?" (fast på spanska då så klart) och då började han själv gå över vägen (utan min hjälp!) och sade "deutch!" varpå jag började tro att han var tysk turist som behövde hjälp att hitta vägen. Eftersom jag inte pratar tyska och började bli ganska förvirrad frågade jag honom igen "ursäkta?" (ännu en gång på spanska) varpå han svarade (också han på spanska) "du är inte härifrån va? Varifrån är du?". Jag svarade "Suecia" som vanligt och han frågade om jag kom från Stockholm. Ja det gör jag sa jag och han frågade då om jag var gift. Det var här jag tyckte att konversationen tog en liten vändning. Jag har varit med om många män som frågar mig var jag är ifrån och jag har aldrig naivt tänkt "äsch det finns nog ingen baktanke med det" utan sett det för vad det är- den mest använda raggningsrepliken i Barcelona skulle jag tro. Åtminstone på mig. Men när en 80-ish-årig man frågade samma sak gjorde mitt huvud ett undantag och tänkte "... inte kan han väl... nej... är du dum eller Anna?"

Efter att jag svarat "nej jag är inte gift" frågade han om jag hade pojkvän varpå jag blev lite mer obekväm och sa mjaaeejjjjjjooooeeee i hopp om att han inte skulle fråga mig om jag ville bli ihop med hans barnbarnsbarn eller barn eller honom själv. Han sade bara "eres muy guapa. Bella. Adios guapa!" (vilket betyder typ "du är väldigt snygg. Vacker. Hejdå snygging!". Och så svarade jag hejdå och började  gå därifrån och undra vad var det där? Allt var så absurt, där gick jag hem i smutsigt hår och till och med lite febersjuk och så kommer en gamling med käpp och säger att jag är snygg.

Nu vet jag vad ni svenskar tänker. "Pervo". Eller ja, inte för att jag inte är svensk menmen... Jag tänker i alla fall inte pervo längre. Om man ser någon man tycker är snygg, varför ska man inte säga det till personen? Jag blev faktiskt jätteglad och gick och log någon minut efter att jag lämnat honom. Och det fick mig att tänka lite också.

Hur kommer det sig att i ett land där inte så många klär upp sig för att gå ut på gatan, ett land där man är som man är, utan smink och supermodeinriktad, där slänger folk ur sig "guapa" hela tiden, medan i Sverige klär folk upp sig för att hämta tidningen och många lämnar inte huset utan smink, ändå blir det inte ett enda "snygging"? Jag tror att felet ligger i att vi svenskar aldrig säger vad vi tycker till en främling. Det skapar en osäkerhet hos alla som suktar efter den där uppmärksamheten att aldrig få höra de där orden "vad snygg du är!" förutom kanske möjligtvis av någon som är full på någon klubb och vräker ur sig någonting, men bara om man är uppklädd och suuupersnygggg. Jag tror att alla som varit en längre tid i Spanien och varit ute och festat kan hålla med mig om att skillnaden på hur man känner sig i Spanien jämfört med Sverige när man går ut är enorm. I Spanien går man ut och känner sig så jäkla snygg och man får därför mod att kanske ragga upp den där snyggingen man har spanat på, medan utgång i Sverige (tycker jag i alla fall) ofta innebär att gå och tänka "är de här kläderna tillräckligt uppklädda? Ser jag tillräckligt gammal ut? Är mitt smink okej?".

Jag tycker inte att utseende spelar så himla stor roll egentligen, och just därför kan väl vi svenskar också ta oss i kragen och slänga ut lite mer komplimanger till främlingar som verkar förtjäna det? Så att alla kan få känna sig underbara precis för dem de är, utan höga klackar och en mask av smink.

JA. VI. KAN!