plötsligt händer det... inte

Vet ni vad jag har tänkt på... och som jag tänker på bara mer och mer och mer och mer?

Tänk vad NAJS att vara arton! Men så kom jag på någonting nyss. Att man har ju liksom alltid en ålder som man vill bli! förstår ni vad jag menar? Nej?

I början av livet kanske det är... 10? Tvåsiffrigt? Jo, det känns bra. Sedan, arton, stort! Då får man gå ut(!!!!!!) och dricka lagligt och rösta och ja, ni vet en massa najsa saker helt enkelt. Men det slutar ju inte vid arton! Det insåg jag nyss nämligen. När man väl är arton önskar man att man är tjugo så man kan handla på systemet och gå på såna här sköna ställen:

"Du som ändå är "ganska" skön, är välkommen in på en drink på softa stället Humble Bar & Lounge (Humlegårdsgatan 17). Vi bjuder på något att dricka och eventuellt en nöt. Sen står våran resident Jeremy Ölander för musiken hela kvällen. Blir det kallt tänder vi på brasan, eller bardisken. Kom förbi och säg hej, snacka lite skit med vår "roliga" bartender Ivan, hi hi, innan ni går vidare! Och trivs ni så får ni jättegärna stanna kvar hela kvällen! 
Mycket kärlek!"


Är man arton är det väl typ något "mysigt, härligt" ställe som Wooken som gäller? Mjeee. Nej, efter arton är det helt klart tjugo som gäller! Och sen då? Slutar det där? NEJ


Sen blir man tjugoett och man mognar, och beroende på mognadsnivå önskar man att man var kanske något år äldre så man fick röka cigarr och få barn. Men sen då? Slutar det när man har fått allt det där? NEJ


Sedan mina vänner, önskar man att man var tjugo igen.