är man inte sjuk längre så får man skriva om något annat.

Ni vet ibland händer saker som är jättekonstiga. Någon säger något till dig som bara... inte går ihop med allt annat som har hänt. Någon visar en sida av sig själv som du aldrig någonsin sett.

Man vänder och vrider på situationen för att se om man missade något, om det finns något litet skrymsle som man kan få ut i ljuset. Det hakar sig fast i alla tankar som rör sig i hjärnan, som någon slags tågluffare och hur man än försöker så kan man inte sluta tänka på det..

Så man fortsätter fundera, kanske rådgör med en god vän för att se om någon annan kan se på saken på ett annat sätt. Men oftast, oberoende av vad vännen säger, fortsätter man grubbla.


Varför?


Besatta vid att få klarhet i situationer. Ändå. Det går inte att fråga den det gäller och få det enkla svar man letar efter. Det ligger någon slags stolthet precis där.