Den var precis lika töntig som namnet på den. Innan halva hade gått satt jag och hoppades varenda sekund att den skulle ta slut. Jag satt och försökte komma på vad det var som var fel med filmen men kom inte på något konkret... Kanske var det att Julia Roberts var med i varenda scen i hela filmen förutom typ... tre kanske. Och det är en hel del när filmen var 2 h och 20 min. Kanske var det att det inte fanns en vändningspunkt i hela filmen, förutom i början när hon bestämde sig för att skilja sig. Det var ungefär som att se på ett tåg i 2 h och 20 min. Ett tåg som bara åker framåt, man undrar lite om tåget kommer spåra ut någon gång så att det kanske händer någonting i filmen, men tåget håller sig på rälsen och till slut är det framme. Visst, det är ett ganska fint tåg och omgivningarna är också ganska fina, men det går inte så lång tid förrän man har sett både tåget och omgivningarna och känner sig ganska klar. Ju längre tiden går desto mer känns det som att filmen är någon slags terapi och det känns svårt att sitta och titta på den för att den bara är så tråkig. Jag har aldrig tidigare varit med om att jag faktiskt vill gå ut från bion för att jag ogillar filmen så mycket.
Jag började undra om jag var på något konstigt humör eftersom alla andra verkade så inne i filmen och jag bara satt och klagade på skådespelarna och manuset i huvudet. Men så såg jag att även mamma satt och kollade på klockan och då kände jag mig inte lika ensam. Det gick så långt att jag himlade med ögonen åt filmen. Jag himlar aldrig med ögonen, men nu kom klyscha på klyscha och jag kunde inte låta bli.
Jag har så mycket mer att skriva om den här filmen för att jag verkligen inte tyckte om den, men jag börjar känna mig lite för bitter så jag nöjer mig med det jag redan har skrivit... you get the point.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar