Make me sing

Fan vad jag är en deppig människa. Sitter och läser Le Love vilket innebär massssssor med kärlekshistorier och ickekärlekshistorier. (TACK paula för den. Jag är fast) Och så äter jag brownies också. Känner mig lite som en version av typ Bridget Jones. Fan, nu satte jag foten i brownietallriken också...

Men vad ska jag göra liksom när alla bara taggar inför kvällen som jag inte får vara med på. Jaa, enligt svensk lag får jag inte vara med. Hur elakt är inte det? Tycker ni inte att det är ett lite för litet beslut att tas av regeringen? Hmm.. ska Anna få följa med sina kompisar ut och ha skitkul ikväll? Njaaaej... jag röstar nej. Jag med! Jag gör nog också det, tycker inte om tjejen så mycket... 


Schyrrebyrre. Tänk om de hade vetat om att i det beslutet så gör de (tydligen) också så att jag får sämre syn. När jag tittar upp från datorskärmen funkar inte riktigt mina ögon längre... Helt klart på grund av att jag måste hinna deppa lite extra inför ikväll. Så alla storslagna upptäckter och stordåd som är ingraverat i min framtid får väl helt enkelt gå och hänga sig eller något, för jag är numera inkapabel att göra dem. Och allt är regeringens fel. Sveriges fel. Alla andras fel. Inte mitt. Kan ingen bara vara lite schysst?

27 dagar kvar. Tjugosju långa dagar. Sexhundrafyrtioåtta timmar. Trettioåttatusenåttahundraåttio minuter. Eller kan ni tänka er, tvåmiljonertrehundratrettiotvåtusenåttahundra sekunder. True story.